Krans som Tradition

Dags för en årlig tradition.

Ända sedan min Tuva började 

i förskoleklass har jag 

gjort en blomkrans åt 

henne till skolavslutningen.

Sedan har jag stått där på

skolgården och bölat åt

sötheten, alla glada barn,

egna sommarlovsminnen

i kroppen och känslan 

av att allt börjar.

Det som vi längtat efter SÅ

många månader.

Tuva har för det mesta

stått med kransen i handen

eller glömt den nånstans.

Såklart och inget nytt 

på himlen.

Ändå.

Fint och till minnesbanken.

I år är allt annorlunda.

Både med virus och att hon

tar ett steg vidare till hösten.

Då väntar högstadiet med 

ny skola, nya mentorer och

nya vänner.

Bara det får mig att bli

gråtmild.

Min lilla unge ska plötsligt

bli stor.

Livet och det fantastiska

i att leva med barn.

Tacksam varje dag.

Jag plockade lite blommor 

och strån på vägen hem från jobbet idag.

VARFÖR köpa när

hela naturen står med vidöppna armar just nu!

Den här kransen får bli 

sirlig och tunn.

Vacker och mest som

ett smycke för att fira dagen.

Jag klipper strån i korta 

små buntar, som jag sedan

lindar omlott med grön 

ståltråd som jag köpt

på blomstermarknaden.

Det går ju fint att binda med

växter i sig, eller snöre, men

ståltråden gör det lättare att 

forma till kransen som

man vill ha den.

OBS!

Glöm inte att mäta in 

den på huvudet, så att den passar.

Från början tänkte jag addera 

ganska många blommor,

men det fick bli endast några

”stänk” av späda hundkäx (ja, det stavas så)

då den för övrigt redan var fin som den var.

Dessa petade jag försiktigt

in under tråden och fäste extra på

dem som inte ville lirkas in.

På vänt inför morgondagen.

Lägger den sedan i kylen

över natten.

Ett tips för att hålla blommorna

fina är att spraya lite 

vatten i en plastpåse, stoppa i kransen

och sedan förvara den kallt i kylen.

Väl beprövat och funkar.

Nu ska jag andas en stund.

Låta mig tas av tröttheten.

Allt är klart.

Kläder är strukna.

Barnet är duschat.

Håret är flätat inför 

volym imorgon.

Väska är packad för ärtans girl-tripp

och presenter till höger och vänster 

står inslagna och klara.

Stress in i det sista som alltid

dagen före.

Precis som det ska vara och 

jag älskart.

Att det är NÅGOT som

är precis som vanligt ien tid 

av oro och ovisshet.

Fin kväll mina vänner.

Kramen M.

Bränt mot brunbränt & Älskets Vinst i Orons Tid

Brända toner.

Mot brunbränd sommarhy 

och överlag vackert.

I inredning och garderob.

Som om solen alltid går ned

mot vacker display.

Tonerna kan gå från 

brunt med gult i

och brunt med rosa i.

Lika fint.

Kontrast med svart

och vitt,  gör det krispigt och inte sörjigt.

Helgens test med nya redskap.

Jag är smått besatt av att prova olika

strukturer på mina tavlor just nu, 

och blandar hej vilt tills

det blir en skön konsistens som

får bli grund innan lager av färger 

stryks på.

Ett litet struktur-par som ska få nått lager 

vattenutspädd färg på kanterna innan jag är

nöjd och klar.

WORDS.

Drömplats.

Vart som helst där själen

kan få vila i solen.

Utan rädsla för virus

som äter upp mer och mer

av vårt avlånga land.

Som en storm, utsläppt

att få härja fritt.

Obehaget vet inga gränser

och själv fortsätter jag att repa mig.

Sakta och förhoppningsvis säkert.

Jag tror ingen utanför riktigt kan förstå.

Hur hjärntrötta vi alla

i Sverige blir av rädslan.

Förfäran över dödstal och 

alla vi personligen känner 

som blivit drabbade mer eller mindre.

Hur vi i efterhand kommer att vara

märkta av det virus vi vet

så lite om.

Ta mig härifrån.

Snälla nån.

I stolarna ska VI sitta.

Min Tomas och jag.

Vi som inte fått känna

varandras verkliga 

närhet och dofta 

på varandras hy på 

flera månader nu.

Att sakna i ovisshet 

är en prövning ingen

kan öva på.

Att älska över gränser 

är som tursamt nog 

övningsbefriat.

I berg-och-dalbanan

försöker jag trösta mig

med att det är en kort resa 

i ett längre perspektiv.

Hjälper lite då och då.

Jag har vilat hela helgen.

Inte orkat med så mycket 

mer.

En lindrig form av viruset 

har förmodligen härjat 

runt i min kropp och 

det känns.

Trots att tiden gått.

Som att bli uppäten 

inifrån och behöva vila sig 

till utfyllnad igen.

Kom sol och sommar.

NU.

Smek oss med värme och

långa dagar.

Som plåster på

öppna sår.

Balsam för själen och 

allt det där.

Jag behöver det.

Att umgås och prata.

Tackla ensamheten 

mer än någonsin förr.

Fin kväll mina vänner, 

och glöm för guds skull 

inte att hålla avstånd och avstå

från samlade samlingar.

Det kommer aldrig spricka upp

annars.

Punkt och tack för mig.

Kramen M.