H E J 2 0 1 7

2016.

Året då jag tydligen lyssnade allra mest på James Morrisons 

WE CAN enligt Spotify.

Gillade flera tusen inlägg på FB och fick mest likes på granar i ett fönster på mitt Instagramkonto.

Solen skiner som på beställning så här på årets andra dag och jag är ledig med ärtan i mysigt förvar.

Två dagar sedan nytt år och egentligen precis som förut.

Fast ändå inte.

Det är det där psykologiska med att kliva in över gränsen till nytt och fräscht.

Oskrivna dagar och en förväntansfull känsla i kroppen.

Som när man flyttar och lämnar talande väggar.

Säger hej till nya sköna samtal.

Året som gått har varit så dåligt och så bra för mig personligen.

Sämst på mitten och bäst på slutet i form av nytt jobb.

Nya människor.

 Ny energi.

FÖRÄNDRING som i vanlig ordning är SÅ BRA.

Våren kom med känslor i luften.

Ösigt, ärligt, härligt och okomplicerat tänkte jag och tillät efter lite ängsligt motstånd fjärilarna att få 

flyga fritt i magen tills pannkakan vändes snabbt i het stekpanna.

Snopet.

2017 års utmaning blir att inte sluta tro på ärligheten och innerligheten.

Det där med respekt och att våga gå hela vägen.

Även i motvind.

Less på ord utan handling.

En flytt i halvtid blev balsam och inpackning till både själ och nyfärgat hår med lugg på utväxt.

Förändring återigen.

Absorberad deluxe i nytt hem för mig och min skatt.

Mitt i vackert gammalt regementesområde med närhet till både skola,

pappa och vänner.

Ut med massa gammalt och in med massa nytänk.

Förfriskande och 100 steg framåt.

Under året har jag även såklart inspirerats av massor och mer.

 Både i det verkliga livet och i alla dess forum.

Mode och inredning har fått sin beskärda del här på bloggen.

Visuell junkie är ju mitt mellan namn.

 Icke att förglömma är även dem jag har närmast.

Bästa vännerna och familjemedlemmarna som radar upp ett år där flera bragdguld borde delas ut.

Dessa makalösa kvinnor som återigen burit mig framåt och fyllt mig med 

kramar och vackra ord på vägen. 

När jag behövt dem som allra mest.

HON som tar sig an allt och lite till med liten bebis under armen samtidigt.

HON som bestämmer sig för att plugga vidare för säkrad framtid och samtidigt roddar 

tre små pinglor hit och dit.

HON som med glittrande ögon alltid undrar hur jag mår trots egen storm. 

 HON som med lika glatt humör och självklarhet tar hand om ärtan när jag jobbar sent och HON som når målet om det önskade livet med ny bebbe och hus i idyllen.

Min SYSTER som efter flera år utan att ge upp får drömjobbet och vår MAMMA som hoppar 

på chefsjobb efter pension för att utmana sig själv lite till.

WOW.

Att få ha er närmast är en tacksamhet större än Goliat.

Nu gör vi 2017.
Inga löften här inte.
Mer en medveten tanke om att bara det bästa är gott nog.
Att man orkar så mycket mer än man tror.
Att fortsätta grabba tag i det som gör mig glad och tar mig framåt och vidare.
Livet alltså.
"JUST AROUND THE CORNER" som Cock Robin sjunger i lurarna oftare än oftast tydligen.
(Nr 10 på listan av mest lyssnade på.)

Gasen i botten.
Med hopp om ett fantastiskt år.

God fortsättning mina vänner.
Kramen M.