Vi sitter bredvid varandra i kapellet.
Pärlans pappa och jag.
Jag tittar på hans stora händer som skakigt håller i begravnings programmet.
Han sväljer gång på gång och runt om kring oss gråter alla.
Det är dags att ta farväl av vännen som hastigt försvann.
42 år gammal och alldeles för ung.
Den känslan.
Att tvingas acceptera det man inte kan acceptera.
Eftertänksamheten är känslan som klarast infinner sig vid en sådan här
onaturlig sammankomst av vänner och familj.
Blandat med tankar på familjen som nu ska sakna och bearbeta
sköljer minnen av mitt tidigare liv över mig.
Livet med honom och våra vänner.
Han som var min första stora kärlek.
Som en bomb slog han ned och tog mitt unga hjärta med storm.
Han som inte var lik någon annan.
Osäker men ändå stark.
Svår att förstå men lätt att tycka om.
För mig blev han i många år tryggheten som jag inte trodde jag kunde leva utan.
Idag är vi vänner.
På många plan är han en av mina bästa vänner.
Så kan det också bli.
När man springer snabbt i livet som jag ofta gör hinner man sällan landa.
Landa och bara vara.
Jag har en dubbel inställning till det där.
Jag mår som bäst när livet är fullproppat med nya utmaningar.
Längtar mer och mer från staden jag bor i och älskar men som ofta känns så
ofantligt begränsad och oflexibel.
Här tycker man mest om det alla andra tycker om och jag uppfattar det ofta som om
att det finns alldeles lite plats för individualitet och personlighet.
Jag saknar dessutom redan modebranschen.
Där vill jag vara på ett eller annat sätt.
Pulsen och kreativiteten som bor i modevärlden är magisk men då måste jag vidare till en större stad.
Samtidigt vill jag bo där på landet med katten och pärlan i lugn och ro.
Snöa in mig i min egen värld av renovering, trädgård och foto.
Känn på den paradoxen.
Kanske lite av båda i framtiden.
Kombinera och få det bästa av två världar.
Tål att tänkas på.
Glad att idéerna fortsätter att gro mitt i allt det där jobbiga som pågår i mitt inre just nu.
Saknad efter henne nedan och det speciella vi har tillsammans.
Känslan av halvhet när hon inte är här.
Längt efter någon att dela allt som händer med.
En man som menar det han säger och vet vad han vill.
Det finns sådana enligt min bästa vän Jennie.
Hon som alltid säger precis rakt ut som det är.
Får tro på henne och ge livet lite tid.
Fin lördag alla fina och tack för responsen här på bloggen.
Det gör mig väldigt glad.
Kramen M.
