Häret, Nuet & Hemma i det andra hemma

Vi sitter på tåget hem.

Ärtan och jag.

På väg hem från det andra hemma.

Där i Hamar.

Vi har gjort julen tillsammans.

Han och jag.

Med våra barn.

Mysigheten i det och 

att familjekänsla inte 

behöver betyda blodsband.

Alls faktiskt.

Jag gluttar ned på min

hand gång på gång under

tågturen och ler med hela

munnen.

Åt klappen, klapparna, förväntansfulla barn,

grötspel, snö, tända ljus och kärlek.

Skönt kravlöst och att bara

få vara tillsammans.

Jag är alltid gråtmild 

när jag åker hem.

Fast jag vet att vi ses snart igen.

Att parera tacksamheten i vågskålen

där längtet och milen är stort

och många.

Magkänslan vinner alltid 

och tar tacksamhetens sida.

Att känna känslorna i kroppen 

är också att leva.

I häret och nuet ni vet.

Söthetsdöden.

Punkt.

Två hjärtan och

ett hus jag vill stjäla.

Julbordsdukning på G.

En fusion av norskt och svenskt.

Mammas skinka fick åka med hela vägen

i kylväska.

Prinskorv och julmust också.

Då är man hemma liksom.

Julmust och Julebrus.

Alla parter nöjda.





Fina människor och 

möten man inte kunde ana.

Tänk ändå vad man ännu inte vet.

Om det som ligger i framtidens

händer och känslan av att

våga åka med.

Den är fin den.

God fortsättning mina vänner.

Glöm inte att andas med hela 

lungorna och att pussas 

under misteln.

Barnsligt bra tradition ju.

Kramen M.