Jag vet.
Färgexplosionen, sommaren och
för mig även människorna på
bilden.
Mitt i sommarens varma Oslo
och inte ett orosmoln i sikte.
Blir glad.
Varm.
Det är vad ALLT
handlar om.
Kärlek.
PARIS.
Innan tomma gator och när vi väntade
i TIMMAR på bord när mamma
fyllde 70.
Jag vill vara där igen med er alla.
Lisa, Sebbe, Tomas, Tuva, pappa, Filip,
mamma, Christer å alla våra vänner.
Vid ett långbord med ljusslingor över.
Å skåla.
Tillsammans.
Jag spejar som en hök in
genom rutan.
Kommer de verkligen ihåg oss typ.
27 grader i September och
ärtan håller blodsockerhumöret uppe
med dricka efter dricka.
Tillslut fick jag min steak.
Godaste kött jag ätit.
Eiffeltornet.
Såklart och fett värt KÖERNA
på köerna på köerna och
ALLA dessa människor överallt.
Sprinklersystem med vatten så att
vi inte skulle bli överhettade i värmen.
Hela världens språk i kön och människor
från världens alla hörn.
Det var då det.
Mamma å bönan i randiga tröjor.
Turist javisst.
Möbelmässan å leverantörsbesök.
Boxen hade inget med besöket att göra,
men jag fastnade för orden och tog en bild.
Här och Nu.
Går att läsa om och om igen.
Tänkvärt.
Min Tomas.
Världens bästa.
Tillsammans kan vi allt om att ge tiden tid.
Vi är liksom världsmästare och borde
få varsin medalj.
Han kan också allt om hur man
överraskar med finaste presenten
jag någonsin fått.
Min kyss förevigt på honom.
Känn på den.
Crazy.
FaceTime.
Något jag har en master i vid det här laget.
2 gånger om dagen.
Minst.
Vart vi än håller hus.
Fixet av hemmet.
Shit vad jag körde loss efter nyår.
Borde ha sparat lite till nu:)
Christer du snälla människa.
SOM du hjälpt mig med alla dessa
idéer som jag fått.
Oftast nu nu nu.
Aldrig sen sen sen.
Haha, men hey vad fint det
blev och klapp på axeln
till mig som lyckas trolla med knäna
och fixa helt nytt intryck med
samma personliga känsla här hemma.
Om jag får tiden så kommer fokus.
Då finns det inget stopp förrän
jag är klar.
Punkt.
46 år.
Inte 94 om nån undrar.
Å att få egna ballonger med tårta
på sängen.
Det var första gången för mig.
Hög tid.
Den doften.
Betalbar just nu.
Stickade tröjor.
De har liksom fått en ny betydelse.
Mysigt.
Nyårsafton.
No words needed.
VI.
Farmor.
Pappas morsa.
Ärtans Nono.
Daggan.
Dagmar Jansson.
Som precis lämnat oss.
96 år gammal.
Du skulle ju bli 100 år och få
brev från kungen;)
Vi ses när vi ses❤️
Ungefär som vi känner oss
några gånger om dagen just nu.
Frustrationen och ovissheten.
Rädslan att bli sjuk och kamplusten
för jobb och ekonomi.
I ett och samma andetag.
Det går.
Allt går.
Det måste gå.
Bit ihop eller bryt ihop.
Näver.
Närmast har blivit närmre och
de existensiella frågorna fler.
Vad jagar jag?
Vad är viktigt?
Vilka är viktiga?
Vad måste jag?
Vad måste jag inte?
Osv.
Vi i Sverige kommer komma ur
denna känslomässiga berg och dalbana
som nytänkande människor.
Det är jag helt säker på.
Ta hand om er.
Grabba tag i det som förhöjer.
Stort som smått.
Själv ska jag försöka skratta mer.
Ärtan nämnde häromdagen att
jag är förändrad.
Att jag inte skojar och skrattar som
jag alltid brukar göra.
Den tog skruv.
Kramen M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar